Har tänkte på detta ett tag att skriva en fantasy "Berättelse" med bla. drama, kärlek och massa annat i. Tyckte det skulle vara lite roligt för er att läsa. Detta kommer då inte vara vilken berättelse som helst, utan ni kommer kunna påverka den!

Detta betyder då att NI som kommenterar kommer att kunna påverka vad som kommer hända och vissa val som Julie (Huvudkaraktären) väljer. Jag kommer då att skriva tre olika val i slutet av varje inlägg med TD berättelsen som ni kommer få rösta på. Vet att inte så många brukar kommentera, men våga göra det nu! Det kommer bli en kul grej och ni kommer även kunna ge tips till vad som ska hända OM Julie väljer det valet ni har röstat på. 

Jag har inte skrivit något i förväg utan allt kommer direkt från huvudet och ner här i inlägg. Det ända jag har i tanken är huvudpersonerna och en svag "storyline". Alltså kan ni ändra allting i berättelsen bara genom att kommentera.

 

Jag kommer skriva allting i Jag-form då jag personligen får mer inlevelse då jag läser sådanna berättelser att det är jag som är personen. Det jag menar är att jag vill att ni ska uppleva detta som att ni är personen Julie, vet inte varför men sådanna berättelser brukar jag dras till. 

 

 

Jag reste mig förvirrat från kudden och la handen mot pannan. Vad hade jag egentligen drömt, allt var så verkligt.

Jag hade små glimtar kvar i huvudet från flammor, kände forfarande den isande känslan från en vind och en ljuv doft av naturen. Jag slöt mina ögon och såg både eld, vind och även vackra övernaturliga växter. Efter ett tag föll jag tillbaka mot kudden med armarna över ögonen och ett dunkande huvud. Sakta men säkert började bilderna bli tydligare och det var inte bara de tre elementen som rörde sig av sig själva, det var skugg liknande människor som gjorde det. Jag tvingade mig att fokusera på eldens rörelse och såg skepnaden av en hand och även ett på något sätt ett vackert ansikte med rött rufsigt hår. Detta måste vara något jag kommer ihåg från min dröm. 

"Julie! Vi åker nu!" Jag rykte till då min mor röt upp i trappen. Jag reste mig snabbt upp rätade till mitt nattlinne och halv sprang ner.

"Vi åker nu, vi har handlat allt som behövs. Pengar ligger på köksbordet om det skulle behövas." Pappa log snett mot mig och nickade in mot köket. Han var alltid så lugn medans min mamma alltid så hetsig, de var verkligen ett udda par. 

"Ta hand om dig nu, var försiktig!" Sa mamma medans pappa föste ut henne genom dörren då jag himlade med ögonen. Jag var ju trotts allt 19 år och kunde ta hand om mig själv, men jag kunde inte klandra min mamma i sådana tider som denna. Mycket konstigt hade hänt på sistonde. Min kropp rykte till då dörren stängdes med en smäll och jag väcktes ur mina tankar. 

 

Strax efter klockan tolv drog jag mig ner till köket för att göra i ordning lunch. Jag hade aldrig varit någon frukost människa så det brukade alltid sluta med att jag åt tidig lunch för att slippa frukost. En kastrull och ett makaron paket stod redan redo på bänken som om mina föräldrar hade haft i åtanken att jag skulle äta något lätt väldigt tidigt. Dem känner ju mig såklart, men jag blir alltid lika förvånad över hur bra dem känner mig.

Efter bara några minuter hörde jag svaga smällar och en kall vind i nacken som gav mig rysningar längs ryggraden. Jag rynkade pannan och vända mig om för att sedan se att fönstret ut mot gården var öppet. Missade jag det tidigare eller glömde mamma och pappa att låsa det? Jag skakade snabbt på huvudet och gick dit för att stänga det. Innan jag hade gått till fönstret hade jag precis fyllt kastrullen med vatten och satt på plattan men när jag kom tillbaka kokade det redan. 

Det började ånga ur hela kastrullen och det mesta av vattnet ångade bort då jag inte var tillräckligt snabb med att lyfta bort kastrullen.

"Vad i hela... Det brukar ta minst 15 minuter innan vattnet börjar koka på de här gamla plattorna?" Sa jag lågt för mig själv med ett sting av ilska i rösten. Rummet blev varmt och fuktigt av all ånga som inte fläkten hunnit tagit upp. Jag öppnade fort fönstret på vid gavel och lät det stå så medans jag hällde i nytt vatten i kastrullen. 

Det kom ännu en vind från fönstret jag nyss öppnat till höger om mig och denna gång var den lika varm som en het sommar vind. Min blick drogs till fönstret och jag suckade tungt. Är det något fel på mig idag? Klarar jag inte av att vara ensam mer? Detta började göra mig en aning frustrerad så jag bestämde mig för att börja ignorera det hela. 

När vattnet kokat upp hällde jag sakta i makaronerna och ställde ner paketet med makaroner igen för att denna gång känna en varm vind från min högra sida. Jag sneglade mot fönstret och såg att en av blommorna från vårat uråldriga träd föll ner långt bort på gräs mattan, jag log lite smått. 

Makaronerna var nu klara och jag hade städat undan allt så jag bara kunde sätta mig vid matbordet under det öppna fönsret och njuta. Men jag hann inte ta många tuggor förens en ännu varmare vind strömmade in genom fönstret och hade fört med sig blomman jag tidigare sätt falla till marken. Den landade mjukt mitt på bordet framför mig. I samma sekund reste jag mig snabbt upp och skulle precis plocka upp blomman med mina händer men ryggade snabbt tillbaka då blomman tog eld och blev till en liten hög med aska. Jag tittade häpet på den lilla ask högen och sen ut mot trädgården. 

Jag kände mig helt plötsligt iakttagen av någon , varför förknippar jag allting med drömmen jag drömde inatt? Min puls höjdes och jag placerade handen nära mitt hjärta för att lugna ner mig, detta var något övernaturligt. 

"Du behöver inte vara rädd.." Jag ryckte till och vända mig om på stolen då jag hörde den mörka rösten och såg en mörk skepnad träda fram i ljuset från ett av fönstrena. Jag blinkade snabbt då han tittade upp på mig. Han hade allt förutom vanliga kläder, dem såg inte ens ut att komma från denna värld. Det såg inte ens ut som om han var från denna värld, hans skönthet var nästan bländande. Jag gnuggade mina ögon och drog undan några svarta hårslingor som hängde framför mina ögon. Ingen av dem orden jag försökte säga kunde tränga sig ut från min mun då jag kände igen honom. Det var något bekant med hans svarta och röda kläder samt hans röda hår. Jag hade sätt honom förut, det var jag säker på. 

"Vem är du?" Försökte jag med en halv modig röst som brast på slutet.

"Dina beskyddare." Sade en lugn röst bakom mig och jag vände mig åter igen om för att se en man som satte på min köks bänk med en fjäder i handen. Han hade lika ljust hår som den vita fjäderna han höll i sin hand och lika som mannen med de svart och röda klädrna var hans utseende inte från denna värld, verkligen bländande. Men vad menade han med beskyddare? Vad behöver jag beskyddas ifrån, inget har ju än så länge velat skada mig. 

"Jag vill veta vilka ni är innan jag ringer polisen" Sa jag bestämd och reste mig upp och började backa iväg från mannen med fjädern. Mannen med fjädern lyfte blicken och himlade en aning med ögonen strax innan jag kände att jag stötte emot något varmt. 

"Varsågod, Stephan till din tjänst." Jag vände mig om och fick en blå ros i min hand av mannen jag nyss backat in i. 

"Vilka är ni, jag förstår inte.." Jag drog efter andan då mannen med de svart röda kläderna flög fram till sidan av han som kallade sig själv för Stephan. 

"Jag svarade nyss på den frågan. Vi är dina beskyddare." Mannen med fjädern resta sig upp och ställde även hans sig bredvid Stephan. 

"Ursäkta Christopher, men han har inte riktigt fått till det här med damer. Mitt namn är Kewan." Sade mannen med det röda håret och flinade lite snett mot mig. Jag tog ett steg bakåt och granskade de tre männen som inte såg så mycket äldre ut än mig själv. Hur kan något sådant här hända precis när mina föräldrar lämnar mig ensam, tänkte jag.

"Beskyddare, från vadå? Och hur ska ni kunna beskydda mig från något mer än någon annan?" Jag placerade händerna bakom mig vid köksbänken inte alls långt ifrån dem medans jag sneglade mot fönstret.

"Det är svårt att förklara vad vi skyddar dig från, men vi kan mer än gärna visa hur vi kan beskydda dig." Sade Christopher och sträckte lite mer på sig och placerade fjäderna i sin utsträckta hand. Han placerade handen nära munnen och blåste en liten vind pust och fjädern tog fart i en stark wind som kom från det öppna fönstret. Men efter bara någon sekund balancerade fjäderna på en vind som verkade vara bärande på något sätt. En ännu starkare vind slog mot fjädern lätt och den klyvdes på mitten och föll sakta till marken i två delar. Det var som om ett svärd hade utformats av vinden och klyvt fjädern på ett lätt och smidigt sätt. 

Jag började likna en fågelholk, men kunde fortfarande inte tro mina ögon så jag skakade snabbt på huvudet.

"Jag tror inte det är en sådan bra ide att jag visar här inne, inte Kewan heller för den delen. Följer du oss ut Julie?" Jag tittade häpet på Stephn som vände sig om med dem andra två i släpt tåg på väg ut genom bakdörren till gården. 

"Hur vet ni vad jag heter? Jag kan inte minnas att jag träffat er förut eller nämnt mitt namn" Sa jag kyligt och höll avstånd då jag följde med ut. Jag hade dragit en lögn, jag kände att jag hade träffat dem förut men jag visste inte var eller när. Då slog tanken mig, drömmen? Det var dem. Jag hann inte tänka så mycket mer innan en övernaturligt stor ros växte upp bara några meter ifrån några av dem få stora stenarna vi hade i trädgården. Jag iakttog Stephan då han rörde händerna i små lätta rörelser och såg nästan ut som han styrde rosen, som han antagligen gjorde. 

"Kewan var beredd nu." Sade Stephan tyst och jag såg hur hans hand spändes en aning i en ryckning. Kewan vände sig om och stod nu snett framför mig och flinade lite snett. Jag vände blicken mot rosen vars törner växte sig större medans jag blinkade oförstående. Stephan slutade röra handen och den var helt stilla tills han knöt den hårt. Min blick drogs till rosen och jag såg hur dens törner flög iväg i onaturlig fart åt alla möjliga håll, även mitt. Jag såg en törn komma i snabb fart rakt emot mig och jag blev paralyzerad av rädsla. Var det såhär jag skulle dö? Med några psykopat män?

"Kewan!" Jag hörde Christopher ryta till och i samma sekund två stora svarta vingar omfamnade mig, allt blev svart. 

"Lite väl nära va? Du behöver inte skrämma livet ur henne." Mumlade Christopher och sköt iväg en vind som lossade vingarna som låg som ett skydd runt mig. Det var hans vingar, dem var gigantiska, svarta nästan ängla lika vingar. Kewan tittade på sin ena vinge med tre törner som hade tryckt sig en bit in i den. 

"Aj Stephan." Kewan skrattade lite kort och tog snabbt bort törnerna från sin vinge. Christopher himlade med ögonen och satte sig ner på en sten. Jag kände hur jag blev mer och mer yr då jag tillslut också satte mig ner på en av stenarna och kände kort på min panna om jag var varm. Men så var inte fallet. 

"Snälla bränn inte upp denna vackra trädgård Kewan" Sa Stephan oroligt och satta sig ner på marken. Kewan skrattade lite åt hans mening och vände ryggen mot oss medans han väcklade ut sina vingar till max. Jag tittade bara fascinerat på då jag inte alls kände för att röra mig med denna yrsel. Kewan tog sats och var sedan uppe i luften framför oss.

"Julie, till dig" Log han snett och eld flammade upp från hans händer. Han flög en bit ner till marken och började sakta skriva något med sina flammande händer. Jag lutade mig framåt en bit då jag satt ner på en sten men kände snabbt en kall hand på min axel som lutade mig tillbaka, Christophers hand. 

Kewan landade bakom det han hade skrivit och lyfte blicken och tittade på mig. Marken som var täckt av sten hade tagit eld och det stod med stora bokstäver Julie på marken. Jag reste mig och lyft blicken för att kolla på Kewan som inte längre stod där. Han satt nu istället på stenen jag nyss reste mig ifrån, men utan sina vingar.

"Du förstår nog säkert vad mer jag kan göra med detta, men det är inget som behövs visas i denna trädgård" Flinade han.

"Vart är dina vingar?" Frågade jag undrande och skakade på huvudet lite lätt för att inte tänka på vad som egentligen kunde hända.

"Vi alla tre kan inta människo form, så vi inte sticker ut då vi är i din värld" Log Stephan vänligt och drog undan en kort hårslinga av sitt bruna hår som hängde för hans gröna ögon. Christopher reste sig upp och kastade med handen mot den flammande elden så den slocknade och stod sedan still framför mig. Dem andra två reste sig dem med och ställde sig ca. två meter ifrån mig.

"Förstår fortfarande inte vad ni ska skydda mig ifrån?" Jag rynkade ögonbrynen och min blick flög mellan dem tre då Kewan och Stephan tittade mot Christopher.
"Okej, jag berättar." Suckade Christopher och började gå längs en stig som ledde ut mot skogen från trädgården. Stephan gav mig en lätt knuff och nick att jag skulle följa med medans Kewan tittade osäkert efter oss.

 

"Såhär ligger det helt enkelt till..." Började han då jag kom ikapp honom och vi kom bakom ett par stora buskar som skymde oss från de andra två.

"Du är i fara på grund av att du är den utvalde. Men du föddes som svag här på jorden, men kommer bli starkare. Många är ute efter att utnyttja dina krafter du kommer få och få dig att bli en av de onda demonerna." Sade han lågt och stannade till och vände sig mot mig.

"De onda demonerna? Menar du då att ni är de goda? Demoner är väl endast onda.." Sade jag tyst och tittade ner på den brun gröna stigen under oss. Christopher svalde sakta och tog tag i min hand med sin iskalla hand och jag lyfte blicken. 

"Det är vad människor tror, vi måste få dem att tro det. Vi kan inte vara som gudarna. Det finns många som är både svagare och vissa starkare som vill komma åt dig och din kraft och lägga beslag på den innan du hinner få grepp om den själv. Vi har väntat hela ditt liv och bara varit i din närhet utan att synas för att vänta på det rätta ögonblicket. Vi har känt att det är andra demoner som försöker få kontakt med dig i dina drömmer och det betyder att dem är på väg. Vi kan inte skydda dig så länge du inte är i närheten av oss och dem vet att vi är här." Christopher mötte min blick med ett sorgset djup i hans klar blåa ögon. Jag drog efter andan en aning och kände en brännande känsla i strupen av oro. Men hur kunde jag någonsin vara säker på att detta var sanning? 

"Julie, snälla tro oss.. Jag kan inte se dig dö nu när jag sätt dig växt upp och blivit så stark i dig själv" Christopher sänkte blicken och jag bara stod där och liknade en fågel holk. 

Christopher mötte min förvirrade blick och var nu närmare mitt ansikte än någonsin. Jag kunde känna hans kalla andetag ta emot i mitt ansikte och mitt hjärtas puls höjas till max. Han rörde sakta sitt ansikte närmare mitt då jag stod som paralyzerad. Jag kunde höra Kewans och Stephans röster närma sig och i precis innan mina och Christophers läppar möttes försvann han. Jag blinkade förvirrat och tittade på Stephan och Kewan som nu stod framför mig. Jag började titta runt mig efter Christopher som nu stod vid min högra sida utan några tecken på det som nyss höll på att hända. 

"Du ser livrädd ut Julie?" Sa Stephan och la sakta sin hand mot min panna och log snett. Christopher ställde sig bredvid dem två andra tyst och iakttog mig bara.

"Vad berättade du egentligen Chris?" Mumlade Kewan argsint och sneglade på Christopher med en mordisk blick. 

"Sanningen, hon tog den bättre än väntat." Sa han med normal ton.

"Så Julie, vad tror du?"

Jag drog sakta handen genom mitt svarta lång hår och skakade på huvudet. Detta var inte rätt, mitt öde skulle inte få bli såhär, ingen kan bestämma över det. Dessa tre kan inte bara klampa in här och påstå att jag är i fara? Nog med att konstiga saker har hänt idag och ett nära döden tillfälle inträffat förut. Men det förändrar inget, detta kan bara vara något sammanträffande. Hur ska jag någonsin kunna lita på de här tre som jag precis mött? Dem påstår sig vara övernaturliga och kan skydda mig? Men till vilket "pris"?

 

Jag tittade upp på Christopher, Stephan och Kewan då jag släppte ut en tung suck.

"Du vet varför vi är här, du kan inte göra mer än låta oss skydda dig... Vi verkligen bryr oss om dig." Kewan tog ett steg fram mot mig och placerade sin hand vid min midja och drog mig en aning närmare. En värme fyllde min iskalla och skakande kropp då stället han hade placerat sin hand på exploderade av värme. Han lutade sitt ansikte en aning närmare och mötte mina osäkra gröna ögon.

"N-ni känner inte mig... Vi har precis träffats.." Jag försökte dra mig tillbaka en bit men han släppte mig inte. Jag kände hur värmen försvann från hans hand och kastade en snabb blick mot den.

"Vi har länge vakat över dig, vi visste att en dag skulle du vara i fara och Därför är vi nu här.. Vi känner dig nog bättre än någon annan." Stephan tittade ner i marken medans han mumlade fram det med en suck som avslut. Jag svalde hårt och tittade ner medans Kewan försökte möta min blick i ett misslyckat försök.

"Kewan lägg av. Vi sa att det inte skulle bli något flörtande när hon blev äldre." Christopher tog i med rösten och lät väldigt bestämd då han även stod med armarna i kors. Men hur kunde Christopher säga så när han själv gjort något liknande nyss? Jag kände hur Kewans hand lättade från min midja och han vände sig mot Christopher.

"Till och med du är dragen till henne, du är bara kallare än vad jag är Christopher. Det verkade ju inte som om hon hade något emot det, eller hur?" Kewan drog till ett litet flin på slutet och klappade Christopher på axeln då han ställde sig framför mig bredvid dem andra två.

Jag hade sätt dems krafter, men jag hade ännu inte förstått vad för fara jag var i. Vilka ville mig något ont?

"Jag rekommenderar att du följer med oss till den andra världen Julie, nu direkt." Stephans röst var allvarlig och han log vänligt som alltid mot mig.

Vad ska jag göra?